Jag här hemma, du i Afganistan.
Allt började en dag våren 2010, Martin undrade vad jag skulle säga om han åkte iväg på FN-tjänstgöring? Jag minns att jag svarade att jag hellst inte vill att han åker, men väljer han att åka så kommer jag att stötta honom i hans val. Resan börjar dagen efter att vi kommer hem från Turkiet, han ska påbörja sin utbildning i Stockholm. Han var borta Måndag - Fredag & vissa helger i 3 månader. Det kommer att bli 3 tuffa månader, men det är bara början på resan.
En kall Decembermorgon står vi där på perrongen & ska ta hejdå han skulle resa till Afganistan. Det är nu det börjar, månader av massa plugg, ensamhet, sömnproblem & jag slutar att blogga.
Försökte besöka mamma & co 1 gång i månaden, pluggade, satt för mk vid internet & kände att allt var skit.
Jag fick upp ögonen vilka det var som var äkta vänner, vem som brydde sig & dom var få. Jag önskar att vissa som bor här hade visat att de brydde sig mer. Dom jag tänker på vet att jag är blyg, osäker, inte vill tränga mig på & riktigt blyg.
Det har bara resulterat att jag blivit mer misstänksam & sluten än innan.
Jag är glad att jag hade chansen att prata med Martin via MSN & SMS, att Caroline ville komma på besök & att jag & Maria ibland sågs för fotografering. TACK!!
Det jag stör mig på allra mest är att folk påstod att Martin tjänade SÅÅ bra & nästintill var rik när han kom hem. Jag är glad att jag under denna tid har undvikit all sorts nyheter & info om vad som hänt där nere när Martin har vart där. Inbillade mig att allt var bra & inget någonsin skulle hända. Jag gjorde det för att jag själv skulle må bättre & inte oroa mig & det var det som var meningen.
För nu i efterhand vet jag saker som hänt som jag inte hade velat veta då. Ex att en vagn hade försts med i en stark stöm, slagits runt på taket i vattnet & att någon blev fast där inne som lyckades bli räddad. Att Martin åkte i vagnen innan. Att dom faktiskt har skjutit, hittat vägminor & att någon skadats.
Ett program som jag dock tyckte var riktigt bra men som jag satt & tjöt till var Krig för Fred som tyvärr inte kan ses längre.
När han väl kom hem så kändes det som om han aldrig varit borta, jag är mer kär än någonsin & jag känner att det har stärkt oss som par.
Idag är det 10 månader sen han åkte & han har varit hemma i 3 månader.
Lite bilder från medaljcermonin 14/6-2011.
♥-----------------------------------------------------------------------♥
© Victoria Johansson | impalaa.blogg.se
vad fint skrivet.
♥ Fint skrivet!
Sv; typ årets bästa! hoppas på svensk vinst den här gången!
vilken gripande berättelse du delar med dig av, man förstår dig ända in i märgen när man läser.
åh en karaff har ja letat efter, men det är jätesvårt att hitta när man är ute och letar på loppisar.. :)
Vilken mysig blogg du har föresten, har kikat lite och här inne va verkligen mysigt :) Kram
Svar: Okej ;) Min helg var bra, men den gick lite fort bara. Men det är väl så nu när semestern är över, då går helgerna fort. Ska du göra något roligt i veckan då? Kramar!
Förresten, vill du göra bloglovinbyte? I så fall lägger du bara till mig här: http://www.bloglovin.com/blog/2681438/sannavinn-sminkborstar-sigma-beaut och sedan skickar du din länk till mig så lägger jag till dig på direkten
Sjukt fin blogg :D
Det måste ha varit riktigt tufft! Min närmsta vän, hennes kille åkte i morse och ska vara iväg i ett halvår (plugga utomlands). Så dom kommer inte ses på över 4 månader. Vi har pratat mycket idag om det och det verkar vara riktigt tufft, så jag kan förstå lite vad du gått igenom, för jag ser det i min väns ögon.
Men du som varit ifrån din kille så länge, vad kan/ska jag som vän göra? Hatar att se henne så ledsen och jag vill bara att hon ska må bra.
Sv: TACK så mkt!
http://helenaskvarter.blogg.se/